Sverige, vigseluppgifter, 1860-1947

Den här databasen innehåller indexerade vigseluppgifter hämtade från svenska kyrkböcker för åren 1860 till 1947.

Enligt 1686 års kyrkolag ålades de svenska prästerna i den evangelisk-lutherska kyrkan att registrera födslar, vigslar, dödsfall och andra händelser i församlingen. Registren i den här databasen har upprättats av SCB (Statistiska Centralbyrån), som är en statlig myndighet som inrättades 1858. Den hade bland annat till uppgift att ta fram och skriva av uppgifter om födslar, vigslar och dödsfall från församlingsböckerna för åren mellan 1860 och 1941, såsom dessa vigseluppgifter.

Registren innehåller vanligtvis följande information:

• namn
• födelsedatum
• vigseldatum och plats
• kön
• makes/makas namn och flicknamn
• makes/makas födelsedatum
• makes/makas antal giftermål

Senare register kan även innehålla följande information (visas på bilden):

• yrke
• bostadsort
• nationalitet
• religion
• tidigare civilstånd

De senare registren i samlingen innehåller församlingsböcker från ca 1896, i enlighet med den svenska personuppgiftslagstiftningen. I vissa fall har kyrkböckerna kompletterats med material från SCB (Statistiska Centralbyrån). SCB-materialet är emellertid inte lika fullständigt som de faktiska kyrkböckerna och här saknas ibland viss information.

Om svenska namn

Som släktforskare är det bra att känna till vissa egenskaper när det gäller svensk namngivning och att många svenskar ändrade sina namn efter emigrationen.

Patronymikon, där efternamnet baseras på faderns förnamn, var vanligt i Sverige till slutet av 1800-talet då mellan 90 och 95 procent av befolkningen använde sig av detta bruk. Om faderns namn var Sven Johansson kunde sonen få namnet Magnus Svensson (Magnus, son till Sven). Detsamma gällde för dottern som exempelvis kunde heta Kerstin Svensdotter (Kerstin, dotter till Sven). När en kvinna gifte sig tog hon inte sin makes namn utan behöll ofta sitt flicknamn.

Efternamn, eller släktnamn, användes av adeln, prästerna och vissa borgare. Adelssläkter behöll sina släktnamn varav vissa kan spåras långt tillbaka med hjälp av vapensköldar. Värt att notera är att mindre än 1 procent av befolkningen tillhörde adeln.

Många präster tog sig namn som grekifierades eller latiniserades, till exempel -ander (i betydelsen "man" eller "man från”) eller -ius ("kommer från" eller "av"). Exempel på namn som användes av prästerskapet är Fallander och Morelius.

Många borgare tog sig namn som kunde härledas till naturen. Dessa namn består vanligtvis av två delar, som exempelvis "Dalberg":

Soldater fick efternamn i samband med militärtjänstgöringen, där patronymikon inte gav tillräcklig information för att kunna skilja dem åt. Militärnamnen beskriver ibland en personlig egenskap, till exempel Rapp, eller också hade de militäranknytning, naturanknytning eller kunde de härledas till roten som soldaten var anställd av. När de lämnade tjänstgöringen behöll vissa soldater sina militärnamn, medan andra fortsatte att använda sina patronymikon.

De som emigrerade till ett nytt land ändrade ofta sina namn. De som emigrerade till ett engelskspråkigt land angliserade ofta namnet. Exempel på sådana namnändringar är

• Andersson – Anderson (dubbla s blev ett s)
• Bengtsson – Benson, Bentson
• Johansson – Johnson
• Sjöberg – Seaberg eller Seeberg

Dessutom tog en gift kvinna sin makes efternamn.

Det är mycket viktigt att känna till att namn och stavning för samma person kan variera mellan olika typer av register. Du ska alltid jämföra födelsedatum och annan personinformation för att vara säker på att du söker rätt person.

Dessa register är skrivna på svenska och de består huvudsakligen av tabeller med datum, namn och orter. Det finns ett antal nyckelord som ofta upprepas i kyrkböckerna och som släktforskare behöver du bara lära dig vissa av dessa termer.